En sen kväll i en våning i Paris.
Avenue George Mandel 16 september 1977.
Klänningar, skor och smycken. Luften är tung.
En kvinna står vid fönstret. Rakryggad, håret stramt uppsatt, elegant klädd.
Kvinnan är Maria Callas. Den Maria Callas.
Kanske vet hon inte att hon ska dö om två timmar.
Rösten är borta.
Men plötsligt börjar hon prata.
Är det en instinkt att försöka försonas med sig själv innan allt är slut?
— Ett liv måste besvaras för att kunna levas. Maria får allt, men det är inte nog. Någonstans finns ett tomrum som inte kan fyllas.
Hon dör obesvarad.
